Amatør- og pionerfotograf Carl Curman, 1833-1913
Click here to edit.
|
Hjem til Hovedsiden HER.
|
Hornbæk, 1880erne. Blandt de ca. 700 bevarede fotografier fra amatørfotografen Carl Curmans hånd findes et halvthundrede fra Danmark.
Dette er den fornemme "Dahls Gård" i Stengade 64 - Brostræde 4 i Helsingør. Curman fotograferede som det ses i Hornbæk i 1880'eme, så mon ikke dette også er fra den tid? Som en lille, sjov ekstrating vedr. fotografer i Helsingør. Læg mærke til udhængsskabet på hjørnet. Jeg kan dog pt. kun finde fotograferne Julie Ankier & A. F, Wicklunds fotografiske atelier, på hjørnet af Brostræde og Stengade, først i 1860'eme og så en fotograf L. Bodnær i 1870erne i Brostræde 10. Så gammelt er billedet næppe. (De fleste fotografer boede i Stengade 60, et hus som nu er revet ned). Stengade 64 er fredet. Kilde: Tekniska Museet i Stockholm.
Carl Peter Curman, Stockholm og Lysekil i Bohuslän nord for Göteborg, var en af Sveriges fotopionerer og som sådan en væsentlig del af den svenske kulturarv. Han var uddannet kunstner og læge - han var balneolog, en læge, der arbejder videnskabeligt med havets og luftens betydning for det menneskelige legeme. Carl Curman gjorde det smukke Lysekil til et respekteret og værdsat badested, et kursted, for det bedre borgerskab. Her etablerede han sig med sin familie og Lysekil blev verdenskendt for den særlige badearkitektur, inspireret af norsk byggestil, som Carl Curman lod opføre.
I 1877 blev Curman forlovet med Calla Liljenroth, der var enke efter en bataljonslæge og eneste datter af tændstikmillionæren Carl Frans Lundstrøm. Faderen ville opmuntre sin sørgende datter og inviterede hende på en rejse til Sydeuropa. Han ønskede, at hun skulle have et dannet og begavet menneske med som guide og var blevet anbefalet at ansætte Curman. Calla og Carl Curman blev gift i 1878 og fik et langt, godt liv med deres syv børn - tre fra Callas første ægteskab, fire børn fik de sammen. |
Carl Curman var det, vi kan kalde et "renæssancemenneske", et "multitalent". Som det fremgår af mine kilder (gengivet herunder) lærte den kun 18-årige Carl Curman fotografi af en "fransk greve" i 1861 og var samme sommer i Bonn, for at lære sig videnskabelig brug af fotografiet. I 1861 var glaspladefotografiet netop blevet almindeligt anvendt blandt professionelle fotografer, men var stadig i sin vorden. Glaspladerne skulle "gydes" med en lysfølsom emulsion umiddelbart før en optagelse kunne finde sted, og samme plade skulle fremkaldes umiddelbart efter eksponeringen. Det lykkedes for ham: ”Mina fotografiska försök lyckas alldeles förträffligt och Professorerne äro högeligen förtjusta.”
Der findes ca. 700 fotografier fra Curmans hånd, som det fremgår af introduktionen til den online samling, man kan - og bør - nyde på Flickr - brug linket herunder. De billeder, der er gengivet på denne side, er fra den samling. |
Carl Curman (1833–1913) was a physician and a scientist. He is mainly known as a pioneer in his commitment in public health care, especially in bathing. He founded two public indoor baths in Stockholm and developed a minor outdoor bath in the fisherman village of Lysekil on the west coast into a high-society seaside resort. He was an associate professor in balneology (the science of health baths) and climatology at the medical university of Karolinska Institutet in Stockholm, and a professor in anatomy at The Royal Swedish Academy of Fine Arts, in which he had also been a talented student before he finally chose the medical career. In time he became an honorary member of the Academy. He shared his life with his wife Calla and their children in their home in central Stockholm and their summer residence in Lysekil, built in Old Norse style. Their villa at Floragatan in Stockholm became a kind of centre for the cultural and scientific society in the 1880s and -90s.
Carl Curman began photographing in the 1860s and became a prominent and industrious amateur photographer. He left a collection of about 700 photos - original print copies and glass plate negatives, mainly from the late 19th century. The collection is probably included in our archives because his son Sigurd became a director general of The Swedish National Heritage Board. The motives of the photos reflect the life of Carl Curman - his professional life and his interest in fine arts and architecture as well as his private family life. Kilde: Swedish National Heritage Board på Flickr: HER. Der er pragtfulde billeder på siden - god fornøjelse! Læs også: Anne Marie Rådstrøm: Balneologen Curman i Lysekil, i Bohuskust, 1991. (Se teksten nederst på¨siden). |
Hornbæk, 1880erne.
Hornbæk, 1880erne.
Fra Lysekil, Sverige
Kvindernes bad i Lysekil 1864. Foto Carl Curman.
Fiskere i Lysekil ca. 1880.
|
Befolkningen i den gamle del af Lysekil o. 1880.
|
Fisker fra Lysekil 1865.
|
Fløjtespiller og kurvesælger i Lysekil, o. 1890.
|
Fiskere og fiskerbåde i Lysekil 1870erne.
Sejlbåd på stille vand på Gullmarsfjorden uden for Lysekil. Det er Skaftö på den anden side af fjorden. O. 1890.
Under 1700-talet och fram till början av 1800-talet strävade man efter att teckna bilder som visade varianter av det typiska i naturen. Gentemot denna föreställning att handritade teckningar ger en bättre bild av naturen blev det kring 1800-talets mitt allt vanligare att lyfta fram fotografiers ”mekaniska objektivitet”. Teckningar kom efter hand att ses som subjektiva, samtidigt som den fotografiska tekniken hyllades för sin förmåga att återge ett direkt seende, avlägsna mänskliga fördomar och minimera tolkningsfel.
Fotografiets mekaniska karaktär ansågs alltså garantera troheten gentemot naturen. Men bara ett par år tidigare hade en bildstrid inträffat som aktualiserat frågan. Under sommaren 1859 genomfördes en rättsmedicinsk undersökning av Karl XII:s kvarlevor. Avsikten var att fastslå hur kungen egentligen hade dött. Efteråt publicerades fyra teckningar som visade skadorna på kungens kranium från olika vinklar. Av signaturen framgår att den första teckningen hade utförts av Curman, medan de tre övriga var osignerade. Inte långt därefter kritiserade livmedikus Peter Olof Liljewalch teckningarnas tillförlitlighet. Han hävdade att dessa hade givits ett alldeles för högt bevisvärde, och han ifrågasatte särskilt Curmans plansch som visade ansiktet i profil. Curmans teckning hade inte tillkommit vid undersökningen utan en tid efteråt. Den baserades på besiktningsprotokollet samt de närvarande läkarnas hågkomster. Liljewalch ansåg att detta skapade osäkerhet om bildernas objektivitet. Han menade att det enda rimliga hade varit att fotografera kungens skalle. Det som tidigare hade värderats högt – att med hjälp av minnet och fantasin förtydliga vissa detaljer i bilden – sågs nu som alldeles för osäkert i jämförelse med fotografierna. Ett fåtal fotografier från Curmans tid i ateljén finns bevarade. Där finns dissekerade hjärnor, bortopererade tumörer och cancersvulster. Några visar dödfödda foster med grava missbildningar. Samlingen innehåller också fotografier av patienter med tidstypiska och ibland sällsynta sjukdomar: syfilis, muskelförtvining, ryggradsmissbildning, håravfall, hängbuk. Dessa fotografier visar att det i praktiken var svårt att avhålla sig från de subjektiva frestelserna. Flera är kraftigt retuscherade. Själva motiven har inte modifierats, men överflödigt brus har skrapats bort för att göra konturerna skarpare, och vissa bilder har därför ett nästan grafiskt utseende. Bildstriden på Karolinska (Kilde: http://fof.se/tidning/2010/6/bildstriden-pa-karolinska) När fotograferingskonsten etablerades inom forskningen på 1860-talet behandlades bilderna länge som teckningar. Våren 1861 skapades en fotoateljé på Karolinska Institutet för att använda den nya teknik som funnits i Sverige sedan 1840-talet. Länge hade man tecknat sjukdomsfall och preparat, vilket tog lång tid. Fotografier hade fördelen att kunna reproduceras i större antal och till ett lägre pris. Dessutom hävdade man att fotografier var trognare än teckningar. Under ett par månaders tid ställdes ett vindsutrymme i ordning för fotografering av vitt skilda objekt: patienter med olika sjukdomar, missbildade foster, preparat som tagits i samband med obduktioner i anatomisalen, skallar och skelett från samlingarna i Anatomiska museet. En assistent vid namn Carl Curman kontaktades för uppdraget, och han fick lära sig fotografera hos en fransk greve. |
Curman hade varit intresserad av måleri och hade lätt att lära, för han rapporterade snart att verksamheten i institutets ateljé hade kommit i gång: ”Mina fotografiska försök lyckas alldeles förträffligt och Professorerne äro högeligen förtjusta.”
Under sommaren samma år gjorde Curman en resa till Bonn för att studera vetenskaplig användning av fotografier. Med tiden blev Curman både professor i plastisk anatomi vid Konstakademien och docent vid Karolinska Institutet, men han var också en skicklig amatörfotograf som gärna plåtade i nationalromantisk anda. En bild av en patient som troligen genomgått en operation för käkcancer har färglagts. Det finns också en tendens till estetisering av motiven i fotografierna. En flicka som har drabbats av skolios är avbildad bakifrån. Fokus ligger på den nakna halsen, axlarna och skulderbladen. Ryggraden har markerats med streckad linje för att den sjukliga krökningen ska framträda tydligare. Ett annat fotografi visar en kvinna som ammar ett barn med en missbildning eller utväxt tumör på huvudet. Här ligger koncentrationen inte på den avvikande kroppen utan på den mänskliga relationen. Kvinnan tittar in i kameran, som håller sig på behörigt avstånd. Kanske såg den konstnärligt intresserade Curman detta motiv genom ramen av konsthistoriens många madonnor med barn. Små tillägg och förbättringar av detta slag bidrog sannolikt till att tydliggöra det som framstod som medicinskt intressant i bilderna – men det innebar också att de är förvanskade i sin återgivning av naturen, tvärtemot vad det mekaniska objektivitetsidealet föreskrev. Precis som de kommersiella fotograferna som ofta använde retuschering för att framställa idealiserade porträtt, bearbetade även han sina plåtar för att göra de vetenskapliga motiven tydligare. Carl Curman var inte ensam om denna strategi. Fotografierna i anatomen Nikolaus Rüdingers atlas över det mänskliga nervsystemet var så retuscherade att bilderna knappt var igenkännbara. Detta belyser ett problem hos det vetenskapliga fotografiet som uppmärksammades av samtida kritiker. Fotografiet hade egenskapen att kunna visa det speciella, men det avslöjade allt utan åtskillnad. Inom mikroskopisk forskning hävdade många företrädare att teckningen var en effektivare metod. Många histologer fortsatte att hålla fast vid teckningar som var mer typiska till sin karaktär. Frågan var aktuell ännu vid sekelskiftet. Trots att fotografiet förde med sig ett nytt synsätt på objektivitet, så fick det inte ett omedelbart genombrott. Snarare kan man urskilja två tekniker som levde sida vid sida och påverkade varandra under en längre tid. Det mekaniska objektivitetsideal som växte fram kring 1800-talets mitt var nära förknippat med en ny syn på det vetenskapliga jaget. De personer som framställde 1700-talets anatomiska atlaser representerade ett visst slags vetenskaplig persona: den genialiske naturforskaren som ansåg sig ha förmågan att välja ut de enskilda skelett som utgjorde karakteristiska exemplar. För att uppnå detta mål övervakade de noga konstnärerna som arbetade på deras uppdrag, men de tillät estetiska förbättringar och utsmyckningar om det innebar en justering av vad de uppfattade som brister hos naturens enskildheter. Den mekaniska objektiviteten kopplades till en annan vetenskaplig typ som liknade en outtröttlig arbetare snarare än ett geni. Hotet mot objektiviteten ansågs nu komma inifrån bildmakarna själva, och strategierna för att garantera fotografiernas trohet antog inte sällan karaktären av självövervakning. Anne Marie Rådstrøm: Balneologen Curman i Lysekil, i Bohuskust, 1991. |